jag tror på detta liv
och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit
till sensommarn, min årstid, mins jag
hur ångestfullt jag förr tyckte syrsorna filade,
tycker inte så längre.
Det är redan skumt
och åkervägens smala rödskiftande band
försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:
Om varje vägkrök ett mysterium
av färgernas och ljusets egenliv
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
andas och doftar. Vilka färger i skymningen!
Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått
och lövskogen så rik på skiftningar
som vore den sitt eget sus!
Ett gult löv är ännu en dyrbarhet
På ena sidan vägen sädesfält
och på den andra sidan barrskog
och säden gul till röd och skyarna guldbrun
och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar
bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar
sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi
Och varje landskap, varje skiftning i landskapet, innehåller
alla möjliga landskap
och detta liv innehåller alla möjliga liv:
syrsornas, lysmaskens, grävlingens - alla tänkbara liv
Och det är detta liv som ska fortsätta, som fortsätter
också högre och högre uppi andra sfärer
Där pågår just nu detta liv
som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och det
befolkade världarnas,
och de osynligas liv, och de dödas
ty något annat liv finns inte:
Alla lever det och skall leva
och alla ger av sitt liv åt alla och lånar sitt ljus åt alla
och alla gömmer sitt ljus för alla och lever av och på alla
och det är inte gott och inte ont
det bara är
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer
ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång.
Gunnar Ekelöf 1907 - 1968
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar