Då kände jag igen mig själv
i varje ting och anar sedan dess
att det är samma jag som mitt i varje ting.
Nu när jag har vuxit når jag över ensamhetens mur
Och ser det dolda himmelrikets land på jorden
förklädd i ting och varsel möter mig
Dess skönhet sällsamt ny på varje stig:
Jag tänker tankar under stenens panna,
I ljungens tusen klockor älskar jag.
Mitt hem är marken och min härd är solnedgången
Och när det skymmer ser jag blåa lågor fladdra
Som irrbloss över jordens dolda skatter.
Det gör detsamma vad som händer mig
Därför att ingenting kan skada mig:
När natten kommer lägger jag mig ner
Och sover trygg med jorden, osårbar,
förenad med min dröm, mitt andra jag
Som viskar hennes hemligheter i mitt öra:
Evige vandrare! Din ensamhet är min
Vår dubbla hemlöshet är kärleken!

Gunnar Ekelöf